Peak Oil 5

Peak Oil 5                 Veckobladet 8 oktober 2010

Erik Kågström

Vi har i år fått ett nytt statligt verk, Trafikverket, som är en sammanslagning av Banverket, Vägverket och Sjöfartsverket och som skall ha det övergripande ansvaret för utvecklingen av all transportverksamhet i Sverige. Att man i det nya verket tagit sin uppgift på allvar framgår bland annat av att professor Kjell Aleklett i augusti efter inbjudan höll ett föredrag om Peak Oil för verksledningen i Borlänge. Men det är inte första gången som Peak Oil varit på tapeten i vårt land. Ett dokument med rubriken ”Making Sweden an oil-free Society” undertecknades den 28 juni 2006 av vår dåvarande statsminister Göran Persson. Det var en rapport som sammanställts av en statlig kommission och i den nämndes att IEA (International Energy Agency) ansåg att Peak Oil skulle inträffa mellan 2020 och 2030, enligt oljebolaget BP under perioden 2015 och 2020 och enligt ASPO, det mest pessimistiska alternativet, med en topp före 2010. Kommissionen baserade sina slutsatser på uppgifter från Kungliga Vetenskapsakademiens energiutskott. På det hållet visar man dock ingen oro i oljefrågan. I energiutskottets ”Om energin 2050” den 9 april 2010 nämns inte Peak Oil över huvud taget; det talas bara om globalt ständigt ökande produktion och konsumtion av energi i olika former.

Trafikverket har en utmärkt hemsida. Där finns det bland annat en avdelning för ”Kris och säkerhet”. Bland de händelser som kan orsaka störningar i transportsystemen nämns där tyvärr inte akut bränslebrist.

Enligt Gunnar Sandin är generaldirektören för det nya Trafikverket, Gunnar Malm, en övertygad tågvän. Efter att ha hört vad Kjell Aleklett hade att säga om den framtida energisituationen i världen bör han ha stärkts i denna övertygelse. Att nu bygga en kringfartsled i Stockholm, dra ned på bidragen till banunderhåll och fördubbla banavgifterna kan inte vara framsynt trafikpolitik. Men det är ju så borgarna vill ha det. Och de litar nog på ekonomernas tilltro till marknadens och prismekanismernas förmåga att lösa alla resursproblem.

Det är naturligtvis inte bara i Trafikverket man söker information om Peak Oil. Det kan inte ha undgått våra militärer att deras kolleger i USA och Tyskland på sistone har uttryckt oro för konsekvenserna av höga oljepriser och bränslebrist inom en nära framtid.  Den svenska försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten (info@mil.se) svarar kanske på frågor om hur man i hans organisation ser på Peak Oil.

Peak Oil 4

Peak Oil 4                

Erik Kågström

Min viktigaste informationskälla när det gäller olja är ASPO-USA (www.aspo-usa.com). ”Association for the Study of Peak Oil and Gas” är en internationell organisation med lokalavdelningar i 23 länder. Dess kansli finns i Sverige och fysikprofessorn Kjell Aleklett i Uppsala är dess president. ASPO-USA:s nätsajt publicerar alla dagar utom söndagar 20-30 artiklar och notiser som rör energifrågor från olika delar av världen. Dessutom förekommer kommentarer och analyser av organisationens medlemmar. Sajten har fokus på oljepriset som tycks styras av konjunkturförväntningar på samma sätt som värdepappersbörserna.

Efter andra världskriget låg priset på olja länge omkring 20 dollar/fat (d/f, korrigerat för inflation. I samband med oljekriserna på sjuttiotalet steg priset och nådde 1979 en högsta nivå på 107 d/f. När oljefälten i Nordsjön och Prudhoe Bay i Alaska började producera på åttiotalet sjönk priset igen till mellan 20 och 40 d/f för att under 2000-talet sega sig upp med en topp på 147 d/f i juli 2008. Recessionen medförde lägre priser men sedan har det skett en återhämtning och i år har priset legat mellan 70 och 80 d/f.

Produktionskostnaden har fått ökad betydelse för oljepriset. Medan det fortfarande finns fält – framför allt i mellanöstern – där man kan pumpa upp olja för några få dollar per fat så ökar andelen anläggningar i otillgängliga trakter och på djupt vatten där kostnaderna kan bli betydande. BP:s oljekatastrof i Mexikanska Golfen är ett exempel på vilka ekonomiska risker det medför att testa teknikens gränser. Som en konsekvens av BP-katastrofen räknar man med att ökade försäkringskostnader och utgifter för säkerhetsutrustning kommer att medföra en höjning av priset på djuphavsolja med 10 dollar per fat.

Det är inte i de oljeproducerande ländernas intresse att oljan blir för dyr för då dämpas den ekonomiska aktiviteten i världen med minskad efterfrågan och sjunkande oljepris som följd. Saudiarabien har fungerat som en s.k. ”swing producer”; öppnat kranarna vid behov och minskat produktionen när oljepriset tenderat att sjunka. Enligt saudiarabisk oljeexpertis är ett pris mellan 70 och 80 dollar per fat i dag optimalt. IEA (International Energy Agency) samlar uppgifter från världens länder om planerad konsumtion och produktion av olja. Enligt IEA finns det i dag globalt en buffertkapacitet (ökad produktion kan komma igång inom 30 dagar och fortgå minst tre månader) på sex miljoner f/d men 2015 kan den ha minskat till 2,5 miljoner f/d. Många anser att IEA:s beräkningar är optimistiska.

I dagstidningar ser man ofta uppgifter om nya oljefynd och man kan få intrycket att det finns ett överflöd på olja. De största oljefynden gjordes emellertid för mer än 40 år sedan med upp till 150 miljarder fat per år. Sedan 1990-talet har det aldrig hittats mer än 10 miljarder fat om året. Då produktionen och konsumtionen globalt är omkring 30 miljarder fat om året inses lätt att de nya fynden inte i längden räcker till för att ersätta den fortgående minskningen i gamla fält. Ungefär hälften av den olja som påträffats under senare år har funnits på djupt vatten.

Peak Oil 3

                     Veckobladet den 3 september 2010  

Erik Kågström

I mina tidigare artiklar om Peak Oil (VB 100611 och 100618) har jag påtalat den tystnad som massmedia och regeringar iakttagit när det gäller den kommande bristen på billig olja. Det är dock uppenbart att det bakom lyckta dörrar förs samtal och görs överväganden i denna för mänsklighetens framtida öde viktiga fråga. Jag har nämnt att den amerikanska krigsmakten uttryckt farhågor för att en oljebrist kan bli aktuell under de närmaste åren. Ett dokument som nu cirkulerar i den tyska blogosfären visar att även den tyska krigsmakten visat intresse för frågan. Det rör sig om en läcka från avdelningen för framtidsstudier vid Bundeswehr Transformation Center, en tankesmedja med uppgift att förutse den tyska krigsmaktens framtida uppgifter. Författarna, under ledning av överstelöjtnanten Thomas Will, drar sig inte för dramatiska uttryck när det gäller att beskriva de händelser som kan bli aktuella när man inte längre kan förvänta sig fortsatt tillgång på billig olja. Rapportens autenticitet har bekräftats av personer i regeringskretsar men man har framhållit att det är fråga om ett utkast som ännu inte slutgiltigt redigerats i försvarsdepartementet.

I rapporten räknar man med att Peak Oil inträffar omkring år 2010 och att förändringar som är av betydelse för Tysklands nationella säkerhet kommer att inträffa 15-30 år senare. Man tror på ett sammanbrott av global ekonomi och handel. Även nationellt kommer det att bli mindre av marknad och mer av planerad ekonomi med ransoneringar och styrd allokering av viktiga resurser. Den politiska demokratin kan hotas då ideologiska och extremistiska alternativ kan få vind i seglen. Oljan kommer att för en tid vara den dominerande politiska maktfaktorn i världen. Allt mindre olja kommer att säljas via marknaden och alltmer enligt bilaterala avtal mellan enskilda nationer. Det får implikationer som för Tysklands del bland annat innebär att man måste föra en mera pragmatisk utrikespolitik än hittills. När det gäller landets förhållande till Ryssland måste man acceptera Moskvas utrikespolitiska mål även om det skadar förhållandet till Polen och andra östeuropeiska stater. Tysklands tidigare oreserverade stöd för staten Israel måste också omprövas så att relationerna med Saudiarabien och Iran kan förbättras.

Det är uppenbart att staten Israel kan komma i kläm i en kommande global oljekraftmätning. Utnyttjar Obama detta förhållande i de pågående fredssamtalen?

Den tyska försvarsmakten har tydligen (liksom jag) tagit intryck av de pensionerade geologer som stått för alarmismen när det gäller Peak Oil. Men att det skulle dröja 15-30 år innan läget blir allvarligt är nog en smula optimistiskt. Den dag inte bara vetenskapsmän utan en kritisk massa av ekonomer, politiker och journalister inser att fortsatt global ekonomisk tillväxt inte längre är möjlig, då kan katastrofen komma ganska snabbt. Den ekonomiska politiken bygger på och förutsätter krediter och förväntningar om tillväxt.

Peak Oil 2

                                                    Veckobladet 18 juni 2010

Erik Kågström

År 1972 publicerade den s. k. Romklubben  ”Limits to Growth”. En grupp vetenskapsmän vid Massachusetts Institute of Technology i Cambridge, USA hade fått uppdraget att undersöka om oändlig ekonomisk tillväxt var möjlig på en ändlig planet.  Slutsatsen i deras rapport var att om ingenting drastiskt inträffade så skulle den ekonomiska tillväxten hejdas under första halvan av 2000-talet och följas av en katastrofal nedgång i det industriella samhället. Det var chockerande nyheter som dock avfärdades av ekonomerna medan politikerna var splittrade. På sätt och vis stod världen inför ett vägval i slutet av 70-talet. Oljekriserna hade skapat en medvetenhet om konsekvenserna av energibrist och nödvändigheten att hushålla med de resurser som finns. På många håll startades rörelser för en ekologiskt hållbar utveckling. Partier bildades med miljön som huvudintresse. Mängder av projekt för att producera alternativ energi kom till stånd. Ökad energieffektivitet och sparsamhet med bränslekonsumtion ledde till att oljekonsumtionen decenniet efter 1973 globalt minskade med 15 %. I slutet av 70-talet fanns i västvärlden en opinion som om den politiska viljan funnits hade kunnat leda till en ekologiskt hållbar utveckling. I sitt tal från Ovala rummet den 15 juli 1979 lade USA:s president Jimmy Carter fram ett program för att minska landets oljeberoende. Det innehöll inte bara uppmaningar till ökad energieffektivitet och sparsamhet med energi. Han ville också införa importkvoter för olja, ransonera bensin, stärka de offentliga transportsystemen och utnyttja alternativa energikällor som biomassa och sol. Själv lät han installera solfångare på Vita Huset. Carter fick aldrig möjlighet att realisera sina förslag.

När Ronald Reagan blev president 1980 blev det andra tongångar. Han beordrade att solfångarna på Vita Husets tak skulle tas bort. Reagan och Thatcher såg till att kranarna öppnades helt i de nya oljefälten i Alaska och Nordsjön. En överproduktion av olja ledde till att oljepriserna pressades ned under 10 dollar per fat. Priskonkurrensen gjorde att många företag som satsat på alternativ energi gick i konkurs. Påbörjade kärnkraftverksbyggen fick avbrytas. Så skapades myten om oändlig tillgång på billig olja.

I de stora oljebolagen är det förbjudet för de anställda att ens nämna begreppet Peak Oil. Men under 90-talet började en grupp pensionerade oljeexperter med den brittiske geologen Colin Campbell i spetsen räkna på när oljetoppen kunde tänkas inträffa. Man kom fram till att Hubberts förutsägelse om en topp i början på 2000-talet låg nära sanningen. Den amerikanska regeringen uppdrog åt den amerikanska energikonsulten Robert L. Hirsch att utreda eventuella konsekvenser om oljeproduktion i världen inte skulle motsvara efterfrågan. Hirschs rapport publicerades 2005 med titeln ”Peaking of world oil production: impacts, mitigation & risk management”. Hirsch blev uppenbarligen överraskad av resultaten och de slutsatser han tvingats göra. I en intervju i samband med offentliggörandet av rapporten sade han bland annat: ”… vi har ett mycket allvarligt, allvarligt problem. Mycket värre än det värsta vi kunde tänka oss. Detta problem är verkligen skrämmande. Detta problem liknar ingenting som jag någonsin sett under min livstid. Och ju mer man tänker på det och ju mer man ser på siffrorna desto oroligare blir man som iakttagare. Det är så lätt att låta alarmistisk, och jag är rädd att en del av det som jag säger kan låta alarmistiskt, men det är helt enkelt fråga om att riskerna här överträffar allt som någon av oss någonsin sysslat med. Riskerna för våra ekonomier och för vår civilisation är enorma, och folk vill inte höra det”. Hirsch ansåg att det krävdes minst 10 år och förmodligen 20 år av förberedelser om man ville undvika en katastrofal utveckling efter Peak Oil. Men hans rekommendationer gick inte ut på en satsning på alternativa förnyelsebara energiformer utan framför allt på ett intensifierat letande efter olja och förbättrad teknik för att utvinna mera olja i existerande fält.

Sedan 2005 har prognosen beträffande tidpunkten för Peak Oil varierat mellan att den redan inträffat till att det skulle dröja till 2030-2040. Men under den gångna våren har tidsutrymmet krympt betydligt. Från flera håll har det kommit varningar att Peak Oil kan komma inom en nära framtid. Redan i slutet av 2009 hade fysikprofessorn i Uppsala Kjell Aleklett och hans medarbetare kritiserat det internationella energiorganet IEA för dess optimistiska kalkyler om framtida oljeproduktion och hävdat att Peak Oil redan är för handen. I februari 2010 kom brittiska UK Industry Task Force on Peak Oil and Energy Security med en rapport som förutsåg en oljekris inom fem år. I mars hävdade vetenskapsmän i Kuwait att konventionell olja skulle nå en topp 2014.  Samma månad träffades världens energiministrar vid ett International Energy Forum bakom lyckta dörrar. Där lär Peak Oil varit på tapeten och enligt läckor skall det ha uttryckts oro för oljebrist före 2020.

I april i år släppte den amerikanska försvarsmaktens högsta ledning – ”US Joint Forces command” – en bomb. Amerikansk militär uppmanades att planera för en eventuell oljebrist om två år. År 2015 skulle skillnaden mellan produktion och efterfrågan på olja kunna uppgå till 10 miljoner fat om dagen.

I maj medger en företrädare för amerikanska energidepartementet, Glenn Sweetnam, att det finns en risk för att produktionen av flytande bränsle globalt kan minska mellan 2011 och 2015, om inte investeringar görs.

Det tycks brinna i knutarna när det gäller Peak Oil men mediatystnaden är total och regeringarna tiger.

Peak Oil 1

                     Peak Oil 1     Veckobladet 11 juni 2010

Erik Kågström

Den information som nått mig när det gäller energisituationen i världen och framför allt då oljetillgångarna, har gjort att jag nog får räknas till de s.k. alarmisterna på området. Jag har blivit alltmer övertygad om att den dag Peak Oil inträffar så står världen, inklusive vårt eget land, inför en katastrofal utveckling. Jag skall försöka förklara varför jag kommit till så dystra slutsatser.
Det är inte så att oljan håller på att ta slut. I själva verket finns det sannolikt ungefär lika mycket olja kvar i marken som vi människor pumpat upp och konsumerat under de senaste 150 åren. Problemet är att det inom kort inte längre blir möjligt att hämta upp ständigt ökande mängder av olja.

Den amerikanske geologen King Hubbert förutsade på 1950-talet att oljeutvinningen i USA skulle nå en topp 1970 för att sedan successivt minska. Hans prognos ifrågasattes förstås av andra experter på området men den visade sig stämma på pricken. Och ett sådant förlopp tycks gälla såväl för enstaka borrhål som för hela fält, nationer och världen i sin helhet. Hubbert trodde att världsproduktionen av olja skulle nå en topp i början av 2000-talet (fig 1).

Även om det sålunda finns stora mängder olja kvar så är förutsättningarna för produktionen inte densamma som tidigare. När det gäller utvinningen av naturresurser gäller allmänt principen om lågt hängande frukter. Det gäller naturligtvis också olja. De första fynden krävde litet energi för prospektering och produktion. Man talar i det sammanhanget om EROEI (Energy Received On Energy Invested). Denna första olja har beräknats ha haft en EROEI på 200:1. Det betyder att för att producera 200 fat olja krävdes energi motsvarande 1 fat. När oljerushen kom i gång i mitten av 1900-talet var EROEI omkring 100:1 och har sedan sjunkit till 20:1. Och den fortsätter att sjunka. När olja inte längre kommer upp av sitt eget tryck måste man använda pumpar och efterhand krävs injektion av vatten eller gas för att få upp oljan. Nya oljefynd görs i ökande omfattning i otillgängliga områden och i havsdjupet vilket innebär större kostnader och mera energiåtgång.
Det är förvånansvärt tyst i media om Peak Oil. Om världen hotas av en stor katastrof borde det vara något för politiker och journalister att debattera. För en tid sedan hade SVT en debatt om Peak Oil. Där företräddes skeptikerna av Ulf Swahn från Svenska Petroleuminstitutet och ekonomen Marian Radetzky, alarmisterna av journalisten David Jonstad och fysikprofessorn Kjell Aleklett. Man grälade om huruvida Peak Oil redan inträffat, skulle komma inträffa snart eller först om några decennier. Vad man inte talade det är vad som väntar när oljetoppen väl inträffar vilket på sikt är oundvikligt när det gäller en ändlig resurs.

Den mediala och politiska tystnaden när det gäller Post Peak Oil är förklarlig. Underförstått i dessa sammanhang tycks vara att världsekonomin inte kan växa utan ständigt ökad tillgång på olja. Man räknar med att 3 % ökning av globala BNP kräver 1½ % ökning av oljeproduktionen. Politikerna har inget ekonomiskt program för nolltillväxt eller ”nerväxt” (degrowth) och därför håller de tyst.

För det som kan tänkas hända i oljebergets nedförsbacke finns i huvudsak tre scenarier. Det första är att världsekonomin minskar i samma takt som oljetillförseln men att allt annat för övrigt är som vanligt. Det andra är att det blir kraftiga svängningar i oljepriset som vid toppar leder till ekonomisk recession. Oljepriset sjunker då och ekonomin kommer igång igen och samma sak upprepas med oljepriset på ständigt högre nivåer.

Båda dessa scenarier förutsätter att viktiga globala institutioner fortsätter att fungera. Finansmarknad, bankväsen, transporter, kommunikation etc. I det tredje scenariot ifrågasätts detta. Världsekonomin är baserad på ständigt växande krediter och tillit. Bankerna måste lita på att ekonomin ständigt växer så att de kan få in räntor och amorteringar. Vi vet vad som hände 2008 när bankerna tappade tilliten. Vad händer om det blir uppenbart för alla att världsekonomin i fortsättningen inte kan växa därför att det inte kommer att finnas tillräckligt med olja till ett acceptabelt pris?

Nolltillväxtekonomi 4

Nolltillväxtekonomi 4                      Veckobladet 091204

U-vänlig koltull

Erik Kågström

I en artikel i Sydsvenskan 091202 med rubriken ”Handelskrig hotar efter Köpenhamn” vill Nils Lundgren och Marian Radetzki att vi skall gå varligt fram med minskning av koldioxidutsläppen för att inte äventyra världsekonomin. Bland annat varnar de för handelsprotektionism, särskilt om den skulle yttra sig i koldioxidskatt på de produkter som exporteras från tillväxtländer till i-länder. Motivet för en sådan skatt skulle vara att skydda i-ländernas koldioxidintensiva industrier som på grund av kostnader för sina utsläpp hamnar i en försämrad konkurrenssituation i förhållande tillväxtländernas företag som slipper sådana pålagor. Följden blir ökad utlokalisering av företag till låglöneländer och ökad arbetslöshet i i-länderna. Författarna säger att ”[h]andelssanktioner för att få fattiga att medverka i klimatpolitiken är djupt oetiska”.

Man kan dock tänka sig en form av koldioxidskatt på import från låglöneländer som inte ensidigt gynnar i-länderna. Modellen finns i David Schweickarts bok ”After Capitalism” (2002). Där ingår den i ett program för ”fair trade”. Enligt denna modell skall de medel som flyter in på grund av koltullen inte gå till det importerande landets statskassa utan i sin helhet återföras till det exporterande landet. Men inte till de exporterande företagen utan till fonder som är avsedda för investeringar i infrastruktur och grön teknik. Om nivån på koltullen anpassas så att de importerande länder spenderar lika mycket pengar på importen som tidigare skulle det kunna innebära att de exporterande länderna faktiskt får större ekonomisk behållning av sin export än tidigare. Produktionsvolymen i deras företag med höga koldioxidutsläpp skulle minska liksom vinsterna i de företagen. Vinster som i stor utsträckning gått och går till ägare i i-länderna.

För i-länderna skulle en sådan returnerad koltull medföra mindre risk för utlokalisering av företag till låglöneländer. Den negativa sidan är minskad konsumtion och därmed något lägre levnadsstandard. Men de biljoner kronor i stöd till u-länder som nu diskuteras i samband med klimatöverenskommelserna kommer ändå att i någon form drabba konsumenterna-skattebetalarna i väst. Man kan se den här skisserade koltullen som en del av detta stöd. Ett sådant projekt skulle också kunna ge en signal till de växande medelklasserna i tillväxtländerna. Vi i väst sänker vår levnadsstandard genom att konsumera mindre av produkter som är skadliga för miljön och som överutnyttjar ändliga resurser. Vi sänker och ni höjer – låt oss mötas på en nivå som är förenlig med en ekologiskt hållbar utveckling.

Lundgren och Radetzki anser att man nu inte skall ställa upp extrema mål för minskning av utsläppen av växthusgaser. ”Den ekonomiska skadan kan bli i paritet med eller värre än klimat-alarmisternas värsta scenarier”. Man undrar då vad som kan vara värre än att jorden blir obeboelig för människor. Man känner igen resonemanget från Björn Lomborg. Hans panel av ekonomer, där det lär ingå Nobelpristagare, har räknat ut att en global koldioxidskatt som är tillräcklig för att medföra den minskning av koldioxidhalten i atmosfären som krävs för att förhindra en klimatkatastrof, skulle medföra att världens BNP 2050 skulle bli 14 procent lägre än i dag. Lomborgs slutsats är att vi inte har råd till detta. Man skulle också kunna dra en helt annan slutsats - för att förhindra en klimatkatastrof så är vi tvungna att krympa den ekonomiska aktiviteten i världen. Vi behöver följaktligen en nolltillväxtekonomi.

Nolltillväxtekonomi 3

Nolltillväxtekonomi 3     Veckobladet 091120

Erik Kågström                                 

Vi närmar oss december och klimatmötet i Köpenhamn. Det är nu uppenbart att där inte kommer att fattas några bindande beslut om nedtrappning av utsläppen av växthusgaser. Om världens politiker finner det omöjligt att genomföra de förändringar som krävs för att vi skall undvika en klimatkris så är det kanske motiverat att inta Gunnar Sandins nihilistiska attityd. Sedan det visat sig att lågkonjunkturen medfört en minskning av oljekonsumtion och koldioxidutsläpp säger Gunnar (VB090904): ”Ser man miljön i allmänhet och klimatet i synnerhet som den avgörande frågan måste man väl välkomna de obalanser och kriser som dämpar den ekonomiska utvecklingen. Det gäller att förstå denna men inte göra något åt den”. Nu visar en norsk rapport att utsläppen inte minskat men att dock ökningen minskat från 3 till 2 procent. Att förändringen inte blivit större kan bero på att den minskade oljeförbrukningen kompenserats av ökad för bränning av kol, framför allt i Kina. Det krävs uppenbarligen en avsevärd nedgång in den ekonomiska aktiviteten i världen för att utsläppen skall minska i den omfattning som krävs för att en klimatkatastrof skall kunna undvikas. Det är knappast något som ens en långvarig depression kan åstadkomma.

Den framtida utvecklingen av ekonomin i världen torde främst bero på två omständigheter. Den ena gäller vad som kan ha orsakat den nuvarande finansiella krisen. Om det är missförhållanden inom den finansiella sfären eller om grundorsaken står att finna i den reala ekonomin. I det senare fallet skulle den kunna vara otillräcklig ekonomisk efterfrågan i världen till följd av låga löneandelar i ekonomierna och ökande ekonomisk jämlikhet, vilket ansedda ekonomer som Joseph Stiglitz och Nouriel Roubini anser. Om det enbart är ett finansiellt problem kommer världsekonomin förmodligen repa sig och det kan bli ”business as usual” med tillväxt på 3-4 procent årligen (om det finns tillräckligt med olja). Om det däremot är frågan om bristande global efterfrågan kan konjunkturen väntas dyka nedåt när de nuvarande stimulansåtgärderna trappas ned och upphör.

Den andra omständigheten hänger ihop med oljeproduktionen. Mycket talar för att vi nu kommit in i en peak-oil situation. I våra tidningar har skrivits om att tidigare anställda vid det internationella energiorganet IEA med säte i Paris hävdat att IEA efter påtryckningar från USA gjort och gör alltför optimistiska prognoser om framtida oljeproduktion. Detta stöds av den rapport som nyligen lämnats av en svensk forskningsgrupp under ledning av professor Kjell Aleklett i Uppsala. I den rapporten hävdas att oljetoppen nåddes år 2005 och att vi måste räkna med minskade volymer av olja framöver. I dag är världens oljekapacitet drygt 80 miljoner fat per dag. IEA räknar med att produktionen kan öka till 106 miljoner per dag 2030. I Alekletts prognos kommer inte produktionen att öka nämnvärt över 80 miljoner fat om dagen och efterhand minska och år 2030 uppgå till 75 miljoner fat om dagen. Fig. 15, sid.26 http://www.tsl.uu.se/uhdsg/Publications/PeakOilAge.pdf.

Världens regeringar är inte förberedda på en situation med permanent oljebrist (Kina är möjligen undantaget). Vid tidigare bristtillfällen pga. ökande efterfrågan på olja har det snabbt kunnat avhjälpas genom att oljebolagen pumpat upp mera olja. Nu är detta kanske inte längre möjligt. I första hand är det transport- och jordbrukssektorerna som drabbas av oljebrist med förödande konsekvenser för världshandeln och världsekonomin och – inte minst - livsmedelsförsörjningen.

Mycket talar sålunda för att det väntar svåra år för ekonomin i vår värld. När den nuvarande krisen började hördes ofta uttrycket ”läge för vänstern”. Därav blev det intet. Det är center-höger som dominerar i Europa.  Om det kommer ett nytt sådant läge får man hoppas att vänstern gör sin plikt. Det som krävs är att politikerna återtar den makt de lämnade ifrån sig i samband med avregleringarna på åttiotalet. Makten över penningrörelserna. Förstatligande av bankerna är första steget. Den långsiktiga ekonomiska planering som krävs för övergång till ett energisnålt ekologiskt hållbart samhälle kan inte och får inte styras av finansintressen.

Det regeringarna försummat när det gäller energiomställning försöker framsynta miljöorganisationer att bygga upp. Ofta med målen hållbar utveckling och lokal livsmedels- och energisäkerhet. Förebilden är Transitionrörelsen i Storbritannien. En svensk avläggare till denna är Omställning Sverige (www.transitionsweden.ning.com). En grupp med sju medlemmar har nyligen etablerat sig i Lund. En annan sådan grupp är Klimataktion (www.klimataktion.se). I samma anda verkar klimatmagasinet Effekt (www.effektmagasin.se).

Så Gunnar, i stället för att luta oss tillbaka och avvakta den eländiga utvecklingen kan vi väl bli aktivister och delaktiga i något som kan bli en folkrörelse för nolltillväxtekonomi.

Slutligen kan nämnas ett citat som uppenbarligen riktar sig till undertecknad. Amerikanen Ross Douthat är medförfattare till boken ”Grand New Party” (2008) där det beskrivs hur det republikanska partiet kan vinna den amerikanska arbetarklassen och rädda den amerikanska drömmen. I New York Times 091109 skriver Douthat: ”On the left, there’s an enduring fascination with the pseudo-Marxist vision of global capitalism as an enormous Ponzi scheme, destined to be undone by peak oil, climate change, or the next financial bubble.”

Men visst har det nuvarande ekonomiska systemet ett Ponzi-mönster. Det bygger på skapande av fiktiva värden och en ständigt ökande och efterhand sanslös kreditgivning och kräver omfattande skuldsanering vart femte eller sjätte år.

Nolltillväxtekonomi 2

Nolltillväxtekonomi 2.  Veckobladet 091022

Erik Kågström

DN:s INSIDAN har en serie om människor som valt att leva enkelt – kortare arbetstid, mindre inkomst, mindre konsumtion – ofta motiverat av stressen i arbetslivet och en protest mot den slösaktiga slit och släng-ekonomin. En insändare, Bengt Göransson, undrar hur en sådan livsstil kan bidra till det solidariska samhällets finansiering. ”Som ett sätt att leva är det en samhällsfara om många skulle anamma linjen”. Herr Göransson har naturligtvis rätt i den meningen att det nuvarande ekonomiska systemet för sin stabilitet kräver ständig tillväxt och därmed också ständigt ökad konsumtion. Om dessutom fattigdomen i världen skall minska förväntas vi i den rikare delen ständigt öka vår konsumtion av u-ländernas produkter.

Men det finns alternativ till den nuvarande ekonomin. På sin kultursida har DN låtit Christer Sanne referera den brittiska rapporten ”Prosperity without Growth” (”Vi kan leva utan tillväxt” dn.se/essa). Sanne är entusiastisk efter att ha läst rapporten. ”Äntligen vill man utropa, äntligen vågar ett offentligt sanktionerat organ säga att tron på fortsatt ekonomisk tillväxt är fantasier och önsketänkande! Dessutom kan man peka på konkreta och trovärdiga alternativ.”

Det ”trovärdiga alternativ” som Sanne nämner uttrycks i ett appendix till rapporten med några ekvationer som torde vara obegripliga för en person utan ekonomisk skolning. Förhoppningsvis kan någon av ekonomerna bland Veckobladets läsare hjälpa oss med uttydning av dessa ekvationer. Ett viktigt inslag i denna alternativa ekonomi är att offentliga investeringar ökar på bekostnad av de privata. Vad detta kan innebära för äganderätten till produktionsmedlen framgår inte av rapporten.

En förutsättning för att få gehör för en ekonomisk politik som inte kräver ständig tillväxt är att man på ett övertygande sätt visar att fortsatt ekonomisk tillväxt – business as usual – är oförenligt med ekologiskt hållbar utveckling och därför leder till oacceptabel klimatförsämring. Det är också vad rapportens författare, professor Tim Jackson försöker göra i rapportens kapitel 3 – The Myth of Decoupling. Han avfärdar de s.k. teknikoptimisterna som hävdar att ett allt effektivare energiutnyttjande och tekniska uppfinningar kommer att göra det möjligt att förena fortsatt ekonomisk tillväxt med minskade utsläpp av växthusgaser. Det är visserligen sant att energin utnyttjas alltmer effektivt i världens industrier. Under de senaste 25 åren har mängden utsläpp av koldioxid globalt per producerad enhet (kgCO2/$) minskat från drygt ett kilo till 770 gram. Men eftersom volymen av producerade varor ökar i snabbare takt än effektivitetsökningen blir nettot ändå ökade utsläpp. . Det är vad man kallar relativ ”decoupling” medan absolut ”decoupling” kräver att energieffektiviseringen ökar lika snabbt eller snabbare än volymtillväxten. Professor Jackson har räknat ut att för att motsvara de krav på utsläppsminskning till 2050 som FN:s klimatpanel rekommenderat behöver energieffektiviteten fram till dess öka tjugofalt så att en producerad enhet bara ger upphov till utsläpp av 40 g koldioxidekvivalenter. Jackson räknar då med en årlig folkökning på 0.7 procent och en årlig ökning av per kapitainkomsten i världen på 1.4 procent. Går en sådan enorm energieffektivisering att genomföra ens om man satsar maximalt på förnybara energikällor?

FN-panelens beräkningar har för övrigt visat sig vara alltför optimistiska då man inte tagit med effekter av till exempel upptining av permafrost, minskad albedo och andra feed-back-mekanismer. För att vi skall klara tvågradersgränsen för global uppvärmning kommer det att krävas en betydligt radikalare utsläppsminskning fram till 2050 än de 4.9 procent om året som panelen föreslagit.. Vad som i dag är politiskt möjligt i det avseendet kommer att visa sig i Köpenhamn i december. Det ser inte lovande ut och någon nolltillväxtekonomi kommer nog inte att presenteras i det sammanhanget.

Nolltillväxtekonomi 1

Nolltillväxtekonomi 1       Veckobladet 090821

Hösten 2008 försökte jag starta en debatt i Veckobladet om en alternativ ekonomi som inte skulle vara beroende av ständig tillväxt utan fungera även vid nolltillväxt och i en krympande ekonomi. Gunnar Stensson varnade mig för att försöka mig på några utopiska experiment som var dömda att misslyckas. Emellertid anser jag fortfarande liksom Björn Forsberg (”Tillväxtens sista dagar”) och många andra att klimathotet bara kan avvärjas om den materiella tillväxten i världen på något sätt hejdas. Sådana tankar har fått stöd från brittiskt håll. ”Prosperity without growth” heter en rapport som tidigare i år getts ut av UK Sustainable Development Commission (SDC). Författaren, professor Tim Jackson, är ekonomisk kommissionär vid SDC. Jackson anser att han presenterat en modell för en ekonomi som inte kräver materiell tillväxt men ändå möjliggör en stabil ekonomisk utveckling utan de kriser som kännetecknar den nuvarande kapitalistiska marknadsekonomin. Jag kommer att kommentera rapporten i kommande nummer av Veckobladet. Veckobladets läsare rekommenderas att själva läsa den här. Bara 136 sidor.

Erik Kågström