Ojämlikhet, lycka, hälsa och världsekonomi (Refuserat av Flamman i februari 2008)
Erik Kågström
I Flamman 31 januari 2008 skriver Lars Klintwall Malmqvist om den lyckoforskning som visat att när en individ nått en viss inkomstnivå så ökar inte graden av lycka när inkomsten stiger ytterligare. Då blir i stället den grad av ekonomisk och social jämlikhet som råder i samhället en avgörande lyckofaktor. Det finns anledning att nämna en annan faktor som är viktig för livskvaliteten och som verkar vara beroende av graden av ojämlikhet på samma sätt som lyckan, nämligen hälsotillståndet.
Att människor med god ekonomi och hög status i samhället i genomsnitt är friskare och lever längre än de som befinner sig nederst i den sociala rangskalan är ingen nyhet. Vad Michael Marmot (1), Richard Wilkinson (2) och andra forskare i social epidemiologi anser sig ha kommit fram till är att graden av social och ekonomisk ojämlikhet i ett samhälle påverkar alla medborgare. Det finns en kontinuerlig gradient för hälsotillstånd, förväntad livslängd och spädbarnsdödlighet genom alla samhällsskikt från topp till botten. Ökar ojämlikheten i samhället försämras hälsotillståndet för alla, mest för dem i botten, men även för dem i toppen.
Enligt samma forskare påverkas även andra faktorer än hälsan av ökad ojämlikhet. Man ser en minskad tillit till såväl medmänniskor som myndigheter och andra överheter. Minskat valdeltagande och över huvud taget minskat intresse för deltagande i gemensamma angelägenheter som föreningar, partier och andra organisationer. Kort sagt, minskat socialt kapital. Rasism och diskriminerande handlingar mot personer med lägre status ökar, ofta med våldsamma inslag, så kallad ”displaced aggression”.
I fattiga länder förbättras hälsan och medellivslängden när BNP per capita stiger. Men det gäller bara upp till en viss nivå. När BNP per capita överstiger 8-10 000 dollar/år är det inte längre den absoluta ekonomiska nivån utan graden av ekonomisk jämlikhet som avgör hälsoläget. De rika och tämligen jämlika länderna Japan och Sverige toppar listan över hälsokriterier i världen medan det ännu rikare men betydligt mer ojämlika USA hamnar långt ned på listan när det gäller till exempel medellivslängd och spädbarnsdödlighet.
Man frågar sig om det då verkligen kan vara så att den sedan några decennier ökande ekonomiska ojämlikheten i vårt land är den gemensamma nämnaren bakom både ökad sjuklighet och andra oönskade förändringar i samhällsklimatet. För det svenska Arbetslivsinstitutet var detta en central forskningsuppgift. För en högerregering som vill minska arbetslösheten genom att öka ojämlikheten är detta naturligtvis obekvämt, varför nedläggning av Arbetslivsinstitutet blev en av dess första åtgärder efter makttillträdet.
Lars Klintwall Malmqvist nämner att USA bara ”ökat sin lycka” med 4 procent sedan 70-talet trots att BNP ökat med över 300 procent under samma tid. Man skall då veta att värdet av den produktivitetsökning och tillväxt som skett under den tiden helt har tillfallit de 10 procenten rikaste medan de övriga 90 procenten fått se sina inkomster stagnera. I debatten kring den nuvarande bolåne- och kreditkrisen i USA skyller man bland annat på amerikanska centralbankens förra chef Alan Greenspan vars lågräntepolitik har lett till lättsinniga lånebestämmelser. I själva verket torde en väsentlig orsak till krisen vara att den amerikanska medelklassen har för låga inkomster efter decennier av lönestagnation. För att ändå höja sin konsumtionsstandard har man skuldsatt sig, belånat sina bostäder och handlat med kreditkort. Det finns en gräns för hur länge man kan hålla på med det och den gränsen tycks nu vara nådd. Hur sannolikt är det att ett stimulanspaket med 300-1200 dollar till en del av den amerikanska befolkningen som det nu talas om skall kunna ersätta ett inkomstbortfall som ackumulerats under en hel generation. Många har nog inte förstått hur en majoritet av det amerikanska folket drabbats av det liberaliserade handelsutbytet. Bill Clinton såg globaliseringen som en naturkraft som man inte skulle försöka påverka. De amerikanska etablissemangen under Clinton och Bush har inte gjort någonting för att skydda folket från globaliseringens skadliga sidor. De ingrepp man gjort har syftat till att skydda företagens vinster.
Starkt bidragande till den dystra ekonomiska situationen i USA torde också vara ett strukturellt fel i den globala ekonomin - obalans mellan utbud och efterfrågan. Ekonomipristagaren till Nobels minne Joseph Stiglitz har påpekat att enligt ekonomisk teori så följer med fri handel och fria kapitalrörelser en benägenhet att det i varje land införs de inkomstklyftor som gäller i världen i övrigt. De ökade inkomstklyftorna leder till obalans mellan utbud och efterfrågan på världsmarknaden.
Den franske demografen och historikern Emmanuel Todd skriver: ”Om ekonomerna inom USA:s ekonomiska etablissemang i allmänhet erkänner att ojämlikheterna växer som ett resultat av frihandeln, är däremot efterfrågans stagnation ett tabubelagt ämne, även för falska antikonformister som Paul Krugman (3). Den som nämner denna effekt av globaliseringen bryter med den etablerade ordningen och bara verkliga rebeller är villiga att ta en sådan risk.”
Till ”rebellerna” räknar Todd Chalmers Johnson (4) och Joseph Stiglitz (5). Den sistnämnde har i ett senare arbete (6) med den hoppingivande titeln ”Making Globalization Work” åter tagit upp problemen med efterfrågan i världen – ”global aggregate demand”.
Stiglitz har tre alternativa förslag till hur i-länderna kan agera för att möta globaliseringens utmaningar. Ett sätt är att inte göra någonting utan låta marknadens osynliga hand styra utvecklingen. Det menar Stiglitz inte skulle fungera i USA eller Europa. Ett annat sätt är att USA och EU använder sin gemensamma ekonomiska styrka och inför spelregler som ensidigt gynnar de egna länderna. Stiglitz anser att det alternativet både är moraliskt förkastligt och ekonomiskt och politiskt ogenomförbart. Återstår att acceptera globaliseringen, men att ändra reglerna så att den fungerar.
När det gäller den ekonomiska ojämlikheten i i-länderna anser Stiglitz att det inte räcker med att utbilda arbetskraften och hoppas på mera kvalificerade och välavlönade jobb. Det vill också till starkare sociala skyddsnät och progressiv beskattning som möjliggör transfereringar och därmed jämnare ekonomisk fördelning. Hur detta skall bli möjligt säger Stiglitz inte mycket om. Inte ens i USA torde man kunna införa ökad progressivitet i beskattningen utan att det leder till kapitalflykt. Förespeglingar om höjd bolagsskatt och marginalskatter för direktörer på kanske 80-90% som under 60- och 70-talen skulle nog inte medföra några strömhopp av företag till USA. Möjligen om man genomför den typ av regleringar som amerikanen Ralph Gomory föreslagit (7). Det skulle innebära dels att skattevägen belöna de företag som investerar i USA och straffa dem som investerar i utlandet, dels att införa skyddstullar främst mot de varor som amerikanska företag producerar i utlandet för konsumtion i hemlandet. Men då kan man inte längre tala om frihandel, och frihandel vill Stiglitz ha kvar. Globaliseringen har trots sina brister lett till ett enormt ekonomiskt uppsving i världen med en ökning av global BNP med 4 procent om året under 2000-talet, och en minskning av antalet fattiga och ökat välstånd för miljoner människor.
Enligt Stiglitz måste lösningen bli att någon överstatlig institution får maktresurser att genomföra regleringar med social rättvisa som främsta mål och med särskild hänsyn till utvecklingsländernas behov. Hans förslag på det området är varken tydliga eller övertygande. Där ingår i varje fall inrättandet av en global reservvaluta, något i stil med Keynes ”Bancor”. Stiglitz anser det är olyckligt att världens reservvaluta som nu är knuten till ett enskilt lands valuta. Om euron skulle överta dollarns roll på det området – vilket en del tycks hoppas på – skulle det bara innebära att Europa drabbades av samma problem som USA – en övervärderad valuta, stigande skuldsättning och Europa som ett svart hål för omvärldens produkter.
När den amerikanska importen krymper kommer sanningens minut för den övriga världen. Skall den globala efterfrågan räcka till för både omvärldens produktion och en ökad export från USA, en sannolik följd av den billigare dollarn? En del tror på något som kallas ”decoupling”, att övriga länder skall kunna ”koppla ur” beroendet av amerikanernas konsumtion. Som skäl anför man bland annat att en stor del av världshandeln är regionaliserad, man handlar mest med sina grannar. Andra är skeptiska. Bland pessimisterna finns tunga namn som Stephen Roach från finansföretaget Morgan Stanley, Joseph Stiglitz, finansmannen Georg Soros och ekonomiprofessorn Nouriel Roubini, alla deltagare vid årets ”Världsekonomiskt forum” i Davos. Roubini sade där: ”USA står inför en recession över minst fyra kvartal. Eftersom det inte finns tillräckligt många köpstarka konsumenter i andra länder blir nedgången global” (8).
För en socialist är det naturligtvis tilltalande om ökad ekonomisk jämlikhet är en förutsättning för att världens ekonomi skall fungera. Det kan vara bra att ha den hypotesen i åtanke när man följer den ekonomiska utvecklingen i framtiden.
I samma nummer av Flamman skriver Aron Etzler: ”Sista krisen inte här”. Den som tror att kapitalismen i sin nuvarande form inte kommer att kunna fungera i längden säger väl i stället: ”Varje kris kan bli den sista”. Man måste dock hålla med Etzler om att vänstern är dåligt förberedd för en sådan situation. Frågan är ändå om vi skall nöja oss med en debatt ”om spekulationens skadeverkningar” som han föreslår. Leder det inte bara till det vanliga gnället över kapitalismen. Är det inte dags att vänstern kommer med konkreta förslag till egna lösningar på världens ekonomiska problem. Etzler nämner avskaffandet av valutaregleringarna som i Sverige genomfördes av Feldt, Åsbrink och Dennis bakom ryggen på det svenska folket och en intet ont anande Olof Palme. Avregleringen innebar en demokratisk förlust för vårt folk och minskade våra regeringars förmåga att styra investeringar och genomföra fördelningspolitik vilket i sin tur lett till ökad ekonomisk ojämlikhet. Hur återerövrar vi den demokratiska förlusten? En finansiell kris är förmodligen ett lämpligt tillfälle då kapitalets ställning starkt försvagats och politikerna får större handlingsutrymme.
Bör vi inte arbeta på att skaffa underlag som gör att vi kan hävda att ekonomisk jämlikhet är en förutsättning inte bara för livskvalitet och hälsa utan också för en fungerande världsekonomi?
Det pågår ute i världen en debatt om alternativa ekonomier. Till de mera intresseväckande inslagen hör David Schweickarts ”After Capitalism”. Den boken recenserades av Torbjörn Tännsjö i Flamman för något år sedan. Recensionen utlöste bara en föraktfull fnysning från en insändare – Daniel Ankarloo: ”Det är ju fortfarande kapitalism.”
- Michael Marmot 2004 ”The Status Syndrome”
- Richard Wilkinson 2005 ”The Impact of Inequality”
- Emmanuel Todd 2002 ”Låtsasimperiet”
- Chalmers Johnson 2000 ”Blow Back: The Costs and Consequences of American Empire”
- Joseph Stiglitz 2002 ”Globalization and Its Discontents”
- Joseph Stiglitz 2006 ”Making Globalization Work”
- Ralph E. Gomory och William J. Baumol 2000 ”Global Trade and Conflicting National Interests”
- Niklas Ekdal ”Fiaskot är föräldralöst” DN 080124
